En hel del text men det är värt att läsa!

Idag på idrotten sprang vi slingan, en asfaltsväg som går runt skolans område som egentligen är rätt tråkig. Förr så sprang vi alltid på en grusväg i en lite mer "skogig" miljö och det var egentligen mycket bättre men efter att en elev var nära på att bli påkörd när den skulle gå dit (man måste korsa en hyfsat stor väg) så springer vi inte längre där utan nu är det varvet runt skolan som gäller. Ibland springer vi ett varv, ibland två och ibland tre. Just idag var en sån dag då vi sprang två varv, på tid och den där tiden gör i alla fall att jag blir extra peppad, man vill ju slå sitt egna rekord! Samtidigt så har jag vart förkyld osv så jag var lite osäker på hur det skulle gå. Jag sprag tillsammas med en kille i klassen för det är ju alltid lättare att hålla ett bra tempo om man springer tillsammans med någon som är ungefär lika snabb också kan man ju peppa varandra. Vi sprang och höll faktiskt ett bra tempo och tillslut så var det bara runt 100 m kvar, 100 meter! Plötsligt ökar han takten och springer, jag känner hur jag med vill öka takten men benen tar emot. Först blir jag lite sur på mig själv, jag vill ju vinna, jag vill komma först! Men det gör jag inte, jag kommer tvåa. Men när jag får reda på min tid så blir jag ändå glad för jag har slagit mitt rekord med 25 sekunder och det faktisk en hel del. Från 11.55 till 11.30 och ja, jag är nöjd, super nöjd! Så vad vill jag säga med detta? Jo, egentligen så är jag nog en av de största tävlingsmänniskorna och om det skulle vara möjligt så skulle jag vilja vara bäst på allt! Egentligen har jag nog inte så jätte bra kondition, men det sitter till 50% i huvudet, jag vill klara detta och då kan jag detta! Kort sagt, så länge man inte ger upp så klarar man det mesta och ja, jag är nöjd!

Från en glad tjej som nu måste bege sig ut och fota på temat höst för skolan, önska mig lycka till!